Trött, trött, trött men slutet är nära
Idag känner jag för att gnälla och tycka synd om mig själv.
Att arbetet med tilläggsisolering och byte av balkonger och fönster på fastigheten där jag bor skulle ta så mycket energi - ja, det var tur att jag inte visste det innan.
Nu har de sista byggnadsjobbarna lämnat mina domäner - igår var de och bytte ut alla fönster. Och ställde till förstås, även om jag måste erkänna att de både sopade och dammsög innan de gick.
Jag har genomskitigt hemma rent ut sagt! Detta byggdamm har smugit sig in överallt. På måndag har jag beställt storstädning. Då får hela hemmet en ordentlig uppfräschning. De tar t o m ut alla böcker och prydnadssaker ur bokhyllorna och dammar och torkar. Då mina knän och rygg inte tillåter mig att gå ner på alla fyra vet jag att det efter lister och i hörnen finns ordentliga lager som skall bort.
MEN vad detta tagit på mig - ren psykiskt vill säga. Jag känner mig in i döden trött fast jag egentligen inte gjort något fysiskt tungt. Min snälla bror hjälpte mig att flytta undan möblerna så de kunde komma åt med fönstren och monterade ner kökslampor m m som var i vägen.
Men slutet - eller rättare sagt början är nära. I nästa vecka sitter jag i mitt rena, fräscha hem med nytvättade gardiner och mattor och njuter av att kunna bjuda hem vännerna igen.
Så ta mitt gnäll för vad det är - en tillfällig svacka bara!
Snart känns det roligt att pynta hemma igen. Och det fula betongräcket utanför köksfönstret är utbytt mot ett lättare i aluminium, som tillåter mig att se lite liv och rörelse på gångvägen nedanför.
Att arbetet med tilläggsisolering och byte av balkonger och fönster på fastigheten där jag bor skulle ta så mycket energi - ja, det var tur att jag inte visste det innan.
Nu har de sista byggnadsjobbarna lämnat mina domäner - igår var de och bytte ut alla fönster. Och ställde till förstås, även om jag måste erkänna att de både sopade och dammsög innan de gick.
Jag har genomskitigt hemma rent ut sagt! Detta byggdamm har smugit sig in överallt. På måndag har jag beställt storstädning. Då får hela hemmet en ordentlig uppfräschning. De tar t o m ut alla böcker och prydnadssaker ur bokhyllorna och dammar och torkar. Då mina knän och rygg inte tillåter mig att gå ner på alla fyra vet jag att det efter lister och i hörnen finns ordentliga lager som skall bort.
MEN vad detta tagit på mig - ren psykiskt vill säga. Jag känner mig in i döden trött fast jag egentligen inte gjort något fysiskt tungt. Min snälla bror hjälpte mig att flytta undan möblerna så de kunde komma åt med fönstren och monterade ner kökslampor m m som var i vägen.
Men slutet - eller rättare sagt början är nära. I nästa vecka sitter jag i mitt rena, fräscha hem med nytvättade gardiner och mattor och njuter av att kunna bjuda hem vännerna igen.
Så ta mitt gnäll för vad det är - en tillfällig svacka bara!
Snart känns det roligt att pynta hemma igen. Och det fula betongräcket utanför köksfönstret är utbytt mot ett lättare i aluminium, som tillåter mig att se lite liv och rörelse på gångvägen nedanför.
Klädsel i kylan
När jag går ut med hunden passerar jag ofta en högstadieskola och får många tillfällen att förfasa mig över ungdomarnas klädsel, eller snarare brist på klädsel, i kylan.
Med en viss ömsinthet betraktar jag småkillarna (13-15 år är inte så stort) när de kommer i sina gympadojor, nedhasade jeans där man mycket tydligt ser att det minsann inte är några långkallingar som omsluter den lilla rumpan. Flickorna har oftare varmare skodon men upptill är det midjejackor med dragkedjan neddragen så man ser det tunna, urringade linnet under. Och ofta en glipa bar hud mellan jackan o jeansen. Mössa har varken pojkar eller flickor, med något undantag.
När jag nu går där o förfasar mig så får jag påminna mig om hur det var när jag var ung. Mamma tvingade på mig mössa när jag gick hemifrån, vilken omedelbart åkte ner i skolväskan så fort jag var utom synhåll från hemmet. Den tjocka, fula tröjan jag ärvt efter någon annan, åkte också av och kom aldrig på så länge det fanns risk att någon skolkamrat skulle kunna få syn på den.
Då känner jag mig så tacksam över att jag uppnått den åldern där jag "får" klä mig varmt och praktiskt. Vem bryr sig! Jag är ju ändå i den osynliga åldern. Det ämnet skall jag ta upp vid ett annat tillfälle.
Jag säger som Zarah - jag är glad att jag inte är ung längre (även om jag inte kan höra syrsorna så bra).
Här kommer någon som också är tunnklädd:
http://www.youtube.com/watch?v=ChSm6dROmjM
Med en viss ömsinthet betraktar jag småkillarna (13-15 år är inte så stort) när de kommer i sina gympadojor, nedhasade jeans där man mycket tydligt ser att det minsann inte är några långkallingar som omsluter den lilla rumpan. Flickorna har oftare varmare skodon men upptill är det midjejackor med dragkedjan neddragen så man ser det tunna, urringade linnet under. Och ofta en glipa bar hud mellan jackan o jeansen. Mössa har varken pojkar eller flickor, med något undantag.
När jag nu går där o förfasar mig så får jag påminna mig om hur det var när jag var ung. Mamma tvingade på mig mössa när jag gick hemifrån, vilken omedelbart åkte ner i skolväskan så fort jag var utom synhåll från hemmet. Den tjocka, fula tröjan jag ärvt efter någon annan, åkte också av och kom aldrig på så länge det fanns risk att någon skolkamrat skulle kunna få syn på den.
Då känner jag mig så tacksam över att jag uppnått den åldern där jag "får" klä mig varmt och praktiskt. Vem bryr sig! Jag är ju ändå i den osynliga åldern. Det ämnet skall jag ta upp vid ett annat tillfälle.
Jag säger som Zarah - jag är glad att jag inte är ung längre (även om jag inte kan höra syrsorna så bra).
Här kommer någon som också är tunnklädd:
http://www.youtube.com/watch?v=ChSm6dROmjM
Lite darrig
.... känner jag mig just nu. Vaknade med migrän, lyckades ta mig ut så hunden fick kissa. Sen hem och ner i sängen med en handduk över pannan och en migräntablett innanför. Lyckades somna och sov i flera timmar. Nu har jag varit uppe ett tag och fixat en sen lunch. Huvudvärken har nästan släppt men som sagt, darrig i benen.
Min snälla granne är nu ute med Rocky på eftermiddagspromenaden. Jag är verkligen tacksam över att jag har henne. Hon är också dagmatte två dagar i veckan åt honom. Det är ömsesidig kärlek vill jag lova.
Hann lagom upp för att hinna ta ett kort på solen på väg ned. 
Tillbaka igen
Jaha, så är jag tillbaka på bloggen igen efter något års uppehåll. Trodde jag skulle sakna alla mina bloggkompisar, men har dessbättre lyckats hitta de flesta på Facebook där vi chattar och lever lantliv i spelet Farmeville.
Livet rullar på, fast just nu rullar det på med broddar på fötterna. Ett måste om hundpromenaderna skall vara roliga. Vovven gillar inte grader under -12. Då får han kramp i benen och hoppar på tre, ibland två ben. Så istället för 3 riktiga långkörare har det blivit 3-4 promenader på max en halvtimme.
En härlig vinter så här långt. Det är inte ofta vi i Stockholmstrakten har vit snö så länge. Allt blir ljusare - även humöret. Och nu har t om solen försökt titta fram några dagar. Blir nog en fortsatt fin vinter hoppas jag.
Jag njuter extra av min utsikt över det snöklädda landskapet eftersom jag levt bakom byggnadsställningar och plast från augusti till veckan före jul. Fick ringa till min bror i huset bredvid och fråga vad det var för väder så jag kunde bestämma hur mycket eller lite kläder jag skulle sätta på mig till hundpromenaderna.
Livet rullar på, fast just nu rullar det på med broddar på fötterna. Ett måste om hundpromenaderna skall vara roliga. Vovven gillar inte grader under -12. Då får han kramp i benen och hoppar på tre, ibland två ben. Så istället för 3 riktiga långkörare har det blivit 3-4 promenader på max en halvtimme.
En härlig vinter så här långt. Det är inte ofta vi i Stockholmstrakten har vit snö så länge. Allt blir ljusare - även humöret. Och nu har t om solen försökt titta fram några dagar. Blir nog en fortsatt fin vinter hoppas jag.
Jag njuter extra av min utsikt över det snöklädda landskapet eftersom jag levt bakom byggnadsställningar och plast från augusti till veckan före jul. Fick ringa till min bror i huset bredvid och fråga vad det var för väder så jag kunde bestämma hur mycket eller lite kläder jag skulle sätta på mig till hundpromenaderna.
